Ge mej lugnet igen

Jag vill vara hos Fredrik. Nu.
Hemma i mitt hem och bara vara. Fast nu är jag här, och jag ska klara detta, så att det är över och jag inte behöver göra det mera.
Idag hade vi en utbildning som är ganska ny och kallas riskettan. Efter den är jag nästan osäker om jag ens vill ta körkort. Om man bara tänker lite så är det ju stor risk att man råkar ut för en olycka. Det är det iförsig helatiden men det är ju definitivt större risk om jag kör bil hela dagarna.
Fast det kanske är säkrare att köra bilen själv om man är riskmedveten, handlingsberedd och följer alla regler? Det är ju inte alla som gör som man åker med.
Det kanske är skitsamma alltihopa. Dax att börja leva Nu kanske?
Lugnet i mej är ganska bortblåst och jag bara längtar tillbaka till det. Det känns som att jag inte ens hade behövt vara med på den lektionen för jag är nog den mest riskmedvetna personen i världen. Många tänker att "det händer inte mej". Jag tänker alltid att "det händer mej". Jag vet inte om det sistnämda är mer rätt. Om det aldrig kommer hända mej så är det ju inte mer rätt. Men jag har ett sådant tänktesätt. Det händer mej.
Dom visade en film som tydligen skulle ha väldigt starka scener och vara väldigt hemsk. Jag satt kvar och bestämde mej för att se den tills "everybody cryes" började spelas. Då reste jag mej och gick. Fällde några tårar och kände att jag ville gömma mej i min säng för alltid.

Uch, vad deprimerande det blev. Det jag egentligen ville komma fram till är att egentligen är det inte mej dom behöver visa den dära filmen, det är idioter. Fast egentligen behöver man inte ens vara idiot för att begå dessa misstag som leder till bilolyckor. Man behöver nog bara tappa omdömet för en stund för att handla som en idiot. Alla kanske är idioter..

Nä, nu har jag filosoferat för långt=)

Jag saknar min bästa vän med. Hon är i Japan och pussar på sin älskade Jimmy. Jag hoppas så mycket att hon mår bra. Jag hoppas verkligen att hon kommer hem med ett stort lyckligt leende och mår riktigt bra. Och jag hoppas att hon känner att hon orkar lite till när hon kommer hem. För hur många hade klarat av att ha sin pojkvän i japan i ett helt år?
INTE jag i alla fall.

Nä, om man skulle försöka finna lugnet och lite lycka igen och återgå till vardagen...=)

Ska jag bli bra på att blogga igen ens eller?

Jag vet, jag borde inte blogga alls. Jag är en usel bloggare och jag stör mej på personer som har en blogg och bara uppdaterar ibland, men jag gör så själv. Jag har inte alltid känslan av att jag vill blogga. Jag vet att jag kan, jag vet till och med att jag kan skriva ganska intressant ibland. Läsvärt helt enkelt. Annars hade jag aldrig haft så mycket läsare som jag hade innan. Nu tvekar jag på om det ens finns en person som läser. Eller jo, jag vet att Marika läser=)
Fast det är väl mest populärt när jag skriver om någon monsterspindel som skrämt livet ur mej, typ=)
Men jag vill inte skriva när det är stress mej, eller när jag är orolig, för jag vill inte dela med mej av min oro längre. Jag vill inte att andra ska veta att jag är orolig, för då är det verklighet och det vill jag inte att det ska vara.
Jag vill bara skriva när jag är i hyfsad psykisk balans, och det är jag nu, när jag knappt har några tider att passa, när jag får äta när jag vill, vilket innebär typ jämt ( om det inte är någon dum oro som stör mej, för då kan jag inte äta överhuvudtaget).
Jag älskar ju att dela med mej av mej själv. Egentligen. Särskilt när jag har det såhär lugt som jag har det nu. Jag är i säffle och håller på att ta körkort och det går mycket bra för mej. Jag vet att jag kan, och jag vet att jag klarar det och jag är medveten om att man inte klarar allt på första försöket. Det är nog grunden till att jag är så lugn. Jag har inte varit nervös en enda gång och stressad har jag inte ens varit i närheten att vara.
Min körlärare tycker att jag är lättlärd, och att jag kör bra. Sen tycker han som mååånga andra att jag liknar Mat-Tina. Det va det första han påpekade för mej. Han är ju inte direkt ensam om det heller..
Jag väljer att ta det som en komplimang=)

Jag är lugn här för det finns bara ett enda måste - klara körkortet, och det är ju till och med bara roligt. Det är nog den största andledningen till att jag är i en sådan psykisk balans.
Jag är så totalt orädd för att träffa nya människor och samarbeta med dem nuförtiden, det är nog för att jag är så van vid det genom jobbet.

Shit, jag låter som en gammal tant. Nu får jag nog sluta.

Jag saknar miiin Fredrik<3