jobbjobbjobb...

Idag vaknade jag klockan halv 4 och kunde bara inte fatta att jag hade sovit så länge! Fast, det va ju inte så konstigt för jag somnade inte förräns kl 7 i morse för jag va inte hemma från jobbet förräns vid kvart i 6. Men jag vaknade inte förräns halv 4 och INGEN hade ringt mej! Helt galet! Alla ringer ju mej jääämt när jag måste sova på dagen. Men idag fick jag visst sova, och då va jag nästan lite arg för det istället när jag vaknade. Hur kan alla låta mej sova så länge?
Majgaaad.
Sånnahära helger måste man ställa in sig på att BARA jobba och sova. Och möjligtvis hinna med att äta. Men jag bara väntar och väntar. OCH VÄNTAR OCH VÄNTAR.
På ett jävla pris.

JAg vill ha MÅNDAG. Jag vill bara veta nu nu nu.

/ Barbie

Snäälla!

Okej, jag är inne i någon slags bubbla av väntan. Och alla vet ju att jag inte klarar av att vänta. Jag har definitivt inte tålamodet. Jag VILL veta NU! Idag. Helst denna sekunden. Jag kan inte sluta tänka på det. Det går inte!
För jag orkar inte med en såndära besvikelse. NEJNEJNEJ!
Det är såhära att jag och Freddo kollade på VÄRLDENS VACKRASTE lägenhet igår. Absolut den vackraste mest perfekta underbara skapelse och den är VÅRAN. Absolut ingen annans. Vi vill bara veta priset. Och det vill jag veta nu, så att jag kan veta! Om jag ska packa, eller om vi hysteriskt ska leta vidare. Jag vill bara packa ner alla mina grejjer omsorgsfullt i sina kartonger igen. Mina grejjer vill nog iförsig inte det, men dom kommer ju garanterat få ett trevligt hem iaf..

Jag ooooorkaaar inte väääntaaa!!! vi snackar om drömhemmet lixom...

/ Barbie

Flytt

Jag ska flytta. För jag får inte bo kvar i min Vackra, rosa lägenhet mera. Hur många gånger till i mitt liv kommer jag få måla rosa väggar lixom?
Men jag och Freddan tänkte flytta till ett nytt hem, så jag är inte såå himla ledsen över min förlorade lägenhet ändå=)
Eller alltså, jag kommer ju garanterat att sakna den, men inte trapporna! Och ett nytt hem innebär nya saker. Och nya saker innebär Ikea=) Och en ny sambo innebär Lyckaa!
Gudars, vad jag flyttar runt. Det kommer jag nog att göra ända tills jag hittar dendära platsen som jag ska bygga ett hus på. Ett hus i trä, med någon glad färg på. För jag antar att jag inte kommer få ha ett rosa hus...Fast det vill jag nog inte heller, faktikst.

Och jag saknar sommaren! Jag saknar sommaren och våren när alla blommorna och bladen slår ut. När det blir lite mera sol, för jag är såå lycklig när det är sommar och vår..
Jag BEHÖVER det.
Jag behöver verkligen dagar på stranden och varma nätter och lukten av sommar och mina sommarkläder som bara ligger i min garderob och undrar när dom ska få komma ut.

Men det är kallt ett braa tag till...Bläsh...

/ Barbie

Ikeea!

Jag besökte Ikea igår med mamma, sötsötCarl och Marie-Louise, våran granne. Ikea är himmelriket, den mest fantastiska platsen som finns tror jag. Alla underbara grejjer som bara stråålar lycka. Vackra saker överallt. Lösningar på problem. Galna färger. MER färger.
Jag åkte dit med inställningen:Jag ska inte köpa saker som jag inte VERKLIGEN behöver.
Jag kom hem med iställningen: Det är faktikst inte så ofta man har tid att besöka Ikea..
Ja, så ni kanske förstår hur det slutade. Ikea i mitt hem ungefär.
Det är verkligen inte många saker som Inte kommer från Ikea i mitt hem. Alla saker kanske inte håller i evighet iförsig, MEN, det är inte så farligt dyrt att köpa nya, och det gör man ju gärna efter som att man älskar sina saker så mycket.
Det kanske är det som är deras hemlighet?

I alla fall så älskar jag att rensa i min garderob, för jag hittar alltid pengar! Idag när jag tog ur mina gråa Jeans som jag inte har använt på typ..några månader så ramlade det ur en 50-lapp=)
Inte såå himla mycket kanske med ändå.
Ibland fattar jag inte hur jag ens får in mera saker på mina 35 kvm som jag har att röra mej med. Fast det gäller att slänga sånt som man inte fattar varför man har längre. Sånt är skönt. Jag älskar att slänga! Fast det är Jääävligt trångt i mina skåp i köket.
Alltså, det är ju inte så att jag lagar mat alltför ofta, men man måste ju ha tillgångar..

Jag är sakgalen. Jag inser ju det, men om saker gör mej lycklig och glad, i alla fall för den stunden som jag plockar upp dom och ser hur vackert det blir, så måste jag ju få fortsätta..
Fast jag vet ju att nästa gång jag flyttar, så kommer jag fundera över varför jag inte väntade med att köpa allt så att det hade blivit mindre att flytta på.

Det är Sköönt att skämma bort sig själv.

Och Ikea har shååååå hiiimmlaaa söööötaaaa bäääbiiissaaakeeer!! Alltså, man måååste blunda för att kunna ta sig förbi den avdelningen på ett säkert sätt...
På den avdelningen går det runt en massa föräldrar som bär på sina nyfödda ömtåliga bebisar. Provar sängar och söta saker.

Bebissamtalet avslutat...

Jag håller på att städa och grejja nu iaf. Det känns som att man precis har flyttat in varjegång man fixar med nya grejjer=)

/ Barbie

bubbel...

Om man skulle räkna hur många frågor folk ställer till mej om dagen så skulle det bli måånga.
Ibland gör det ingenting, men ibland så smäller det bara ihop i min hjärna och jag fattar ingenting.
Typ som att bli nollställd.
Ibland så tänker jag såhära att jag aldrig skulle orka med att vara arbetslös, för om jag har varit ledig typ nästan en vecka så är jag helt rastlös sen...
Fast man kanske vänjer sig, precis som att man vänjer sig vid att jobba typ jämt.
Imorron är det Party, shiiiiiit vad skönt det ska bli att bara få vara full, sjunga singstar, vara oseriöst puckad och skratta åt vad som helst. Och dricka en massa dooleys.
Jag saknar alla som jag alltid partade med i skara. Frugan och jossi och Maria och dom=)

Alltså jag ska städa lite nu.

Stökigt, men inte smutisgt..

/ Barbie

Där borta och här.

Jag kommer ihåg när jag önskade av hela mej att jag inte skulle förändras när jag flyttade hit. Jag trivdes så bra med den som jag va. Grattis.
Jag förändrades i samma stund som pappa, Nicke och David lämnade lägenheten när vi va klara med att få in alla saker i lägenheten. När dom stängde dörren och jag va själv, i min nya stad.
Plötsligt kände jag ingen, och ingen kände mej.

För jag va en annan.

Det är så konstigt att tänka att alla som bor här, är dom som känner den riktiga mej nu. Dom andra känner den gamla mej. Jag vet inte när det vände. Det nya jag är det rätta jag nu. Dom som är här, kan inte förstå dom som bor där borta, för jag är två, helt olika personer.
Bara en sak finns kvar. Oron. Men den vill jag inte prata om. Det är bara något som har kommit tillbaka för att jag är så osäker. Den försöker leta sig tillbaka lika starkt som den hade mej innan, men jag kommer inte låta den ta över hela mej en gång till.

Jag kommer ihåg, i min gamla stad att jag hatade mitt leende, som alltid log, sådär strålande lyckligt även om jag inte menade det. Jag kände mej bara falsk. Men mitt leende bara log och log.
Hur ledsen jag än va.
Nu är det inte så heller längre. Nu är jag ledsen när jag är det och då finns det inget leende kvar.
Det är skönt, för alla runt omkring mej som vill bry sig och borde bry sig kan mycket enklare hjälpa mej. Fast ibland saknar jag leendet.
Jag saknar det för att jag undrar varför. Men samtidigt är jag trygg, för jag vet att det kommer komma tillbaka snart. Det är bara väldigt mycket jag har gått igenom, och fortfarande går igenom.

Det kommer komma en förändring till i mitt liv snart, jag känner det, så fruktansvärt, oroväckande starkt. Kanske det allra värsta. Nästan värsta, det finns många värre saker, såklart. Men det kommer göra ont. Så brutalt ont och jag kommer gråta, och gråta och gråta.
Ibland tror jag att jag ska kunna förhindra det av bara viljestyrka, för vill man någonting tillräckligt mycket så går det.

Men jag har förstått att det inte går att be sig själv att inte förändras.

Och för alla gånger som jag tror att jag har valt fel så kan jag äntligen fatta, att allting har blivit så rätt. Alla gånger jag har varit så arg och frustrerad och inte fattat vad jag håller på med, har jag gjort så rätt.

Det är bra nu, det är helt bra nu. Jag kommer förstå det snart.

/ Barbie

ushdag.

Jag hatar dagar som börjar förhållandevis bra, men bara blir sämre, sämre och sämre.
Att orka med en besvikelse om dagen är okej. Men när alla bara kommer samtidigt så är det faktiskt inte okej. Samtidigt som ingen förstår, eller ens anstränger sig för att förstå.
Alla bara frågar, frågar och frågar saker. Men jag ORKAR INTE frågor. Jag fattar inte vad jag tänker, och jag vet inte om jag andas som jag ska.
Allt bara fladdrar förbi, snabbt, och jag är rädd för allt som gör ont inuti mej. Jag hatar min oro, jag hatar sjukdomar, jag hatar rädslan för svart smärta.
Jag vill bara stänga av lite, för jag orkar inte med besvikelse. Jag gör helt enkelt bara verkligen inte det. Allt kan väl bara gå lite som jag vill, som mina förhoppningar förväntar sig!

Min värld är så glad och lycklig och rosa och mjuk och vacker och fin. Övernaturligt fantastisk.

Varför är det inte så i verkligheten? Fast det är ju det ibland. Det är bra. Då mår hela jag bra, från topp till tå.
Fast jag mår bra nu med, jag har bara fått alldeles för mycket emot mej idag.
Jag är nerslagen på marken.

/ Barbie

Drömmar

Alltså, jag drömmer så jävla mycket jämt. Nu har jag drömt tre gånger att jag rider på en häst, det har varit tre olika i varje dröm.
Först va det en brun häst som hette Emma. Den ville bara galoppera snabbt helatiden och jag försökte stoppa den men den fattade verkligen inte. Jag drog och slet i tyglarna och kände mej oproffsig, men det gick inte att göra något annat.
Sen i en annan dröm va det en schäck, alltså tvåfärgad, jag vet inte hur det stavas, brun och vit va den iaf, stor som ett hus och den ville bara busa och hoppa runt och springa iväg, men jag försökte stoppa den, fast den ville inte heller.
Sist red jag min egen ponny, Grynet, och hon va så himla pigg! Och jag försökte verkligen stoppa henne, men hon ville bara galoppera! Helt galen va hon.
Varje gång har jag känt mej självsäker, och inte nått rädd alls. och dom flesta gångerna har jag inte haft någon sadel. Jag lyckades alltid få hästarna att göra som jag ville efter ett tag.
Helt cp.

Och så drömmer jag att jag är vid havet ofta med, och att det är farliga vågor, och jag bär alltid, eller tar hand om bebisar och sånt. En gång höll Carl på att ramla ner i vågorna, men min mamma hänn rädda honom. Och en gång bärde jag på en pytteliten bäbis, och ramlade ner lite i vågorna, men jag kom upp igen och det va huur läskigt som helst!

Jag undrar verkligen varför jag drömmer så himla mycket mysko saker!

/ Barbie

Era jävla parasiter!

Det är helt sjukt egentligen. Hur familjer kan frysa ut familjemedlemmar. Innan visste jag inte ens att det gick. Men nu vet jag att det faktiskt går. Det finns en tjej som har hjälpt mej med en svår grej. För hur lätt är det att berätta för sin brorsas tjej att hennes pojkvän har varit otrogen flera gånger, under en lång period? Svårt, måste det ha varit, och tydligen jävligt riskfyllt.
Men hon har iaf allt stöd från alla andra, kan jag lova. Alla, tycker att hon var modig och gjorde så rätt. Med tanke på att hon nog visste att det kunde bli jävligt jobbigt med familjen så va det fruktansvärt modigt med. Jag är så tacksam.
Vad hade jag gjort nuförtiden om inte hon hade berättat, den 30 juni 2008?
Jag hade säkert bott i skara, betalat allt och lite till för en jävlaidiot, gråtit, gråtit och gråtit mej till sömns, i princip alldeles för ofta och inte fått någonting som jag egentligen förtjanar. Kärlek.

Men tydligen så är otrohet helt okej i vissa familjer. Något som händer och är accepterat.
Herregud, jag kan inte ens tänka tanken. Den är alldeles för hemsk, svart, smärtsamt och bara en stor sorg.

MAN GÖR INTE SÅ, era jävla parasiter!

/ Barbie

babbel..

Jag är inte ledsen. Inte egentligen. Verkligen inte, för jag har allt jag vill ha. Men, många bor så långt borta. I skara va inget samma sak. För där bodde jag ju nästan granne med alla mina kompisar, Jag kunde springa över till dom när som helst. Bara prata. Eller kolla på TV. Vad som helst. Och det är det dära "Vad som helst" Som jag saknar. Det finns ingen sån kompis här. Jag har massvis med kompisar. Men inte med den känslan som finns hos dom i skara. Där alla bor hos alla och allas lägenheter fungerade som fritidsgårdar.
Jag vet, jag hatar skara. Men jag va någon helt annan där. Mycket mycket mindre. Där va det helt okej att vara liten. Liten och galen.
Där va jag aldrig osäker. Fanns ingen andledning, för jag visste precis allt. Hade känt alla så länge.

Jag bara klagar nu, jag veeeeet.
Men jag hatar vardag. Jag vill att det ska hända något.

Som så många gånger förut vill jag att något ska bli uppochner. Lite galet, men jag vill inte känna smärta mera. Snälla inte. Ingen mera svart smärta som sakta stryper, kväver och gör ont.

Jag kanske sover för mycket?

/ Barbie