AAARRHHHGG!!

Offer! BÖGHELVETE!
Hur i helvete orkar du med dej själv, eller ditt liv? Hur mycket fel är det på dig?
Utvecklingsstörd? Vaddå SLÄPPT DET?
Vad, vad, vad, vad exakt vad menas med det?
Hur? Hur? Hur? Hur i helvete, ditt äckel?

Bara för att ditt samvete inte finns, bara för att du kan göra som du vill för att du inte vet hur man älskar någon. Bara för att du inte vet hur det känns när världen faller i tusen isbitar ner på marken och bara inte kan resa sig igen. För att du är så fruktansvärt svag att du inte ens kan sluta.
Du lever på att hoppa mellan olika stackars hjärtan, och när ett krossas, hoppar du till nästa.
Du lever på din helvetesjävla charm.

Det är inte okej, fast det som är minst okej är att be mej släppa mitt hat, som du själv orskade.

PUCKOOOOOOOOOOOOOOOOOO

Heartbreake karriär!

Jag har analyserat med Frugan=)
Alltid lika skönt såklart men jag hade lixom inte så mycket att säga om mej själv idag, för jag mår helt enkelt bra. Jag har inte ont någonstans, jag är inte ledsen, inte arg. Jag är bara glad. Och kär.
Det är så sköönt att vara sådära lugn som jag är nu. Lugn och varm och bara känner att jag är glad.
Och Frugan säger att jag måste skriva en bok om hur man tar sig ur heartbreake.
För jag har ju gjort det. Jag har tagit mej ur ett heartbreake, med endast ett osynligt ärr på mitt hjärta. Fast dom allra flesta har ju egentligen tagit sej igenom ett heartbreake och överlevt. Fast Frugan tycker nog att jag är bra på att få ut just dom känslorna i ord, och förklara dom som bilder och situationer och få ut som så bra.
För det finns mycket bilder i mitt huvud. Många bilder om hur färgglada torn rasar samman, svarta byggs upp, kan inte ramla, måste slås ner, sand som rinner ur händer, vatten som inte går att samla på, och sånt. Allt om heartbreake.
Den 3:e juli i somras står det på min bilddagbok att jag aldrig mer ska tro att någon älskar mej.
Just den dagen trodde jag verkligen verkligen inte att jag skulle göra det heller.
Det kan hända att jag börjar mjukna upp en smula.

Iaf så ska boken vara rosa, skimrande, se lycklig ut och heta Barbieboken som tar dej igenom ditt heartbreake.

Såhär ska det stå på baksidan:
Kanske står du just nu och håller denna boken i din hand.. Tårar droppar nerför dina redan blöta kinder och du är rädd att boken ska drunkna innan du ens hunnit öppna den. Näsdukarna är slut, Toapappret är slut. Tårana har inget slut. Du bara gråter och känner en stor, svar toch orubblig smärta i ditt hjärta.
Troligen ser du spår av den du älskade överallt. Du vill helst kasta dej över den dära tröjjan som luktar som honom, krama den och aldrig ge upp hoppet. Tryggheten som stack. Samtidigt som du vill klippa sönder den och spotta den i ansiktet, om den hade något.
Hämta saxen, för tusan!
Från och med nu, när du har öppnat första sidan och börjat läsa i denna heartbreake bok ska du få lära dej allt om hur du glömmer, raderar och funderar bäst. Hur du slutar gråta, börjar skratta och startar ett nytt liv.
Så, torka tårarna gullet, det finns såå många män som väntar på dej där ute!

Haha, jag skulle kuna börja nu och få 500 sidor på en natt...
Det finns sååå mycket att berätta, så mycket som så många behöver höra! Jag kanske borde satsa på en karriär! Sponstring, någon??

/ Barbie

Kär, ont och enkelt.

Jag har raderat många bilder idag på min dator. Alltså, ibland tror jag att jag bara skriver om massa saker som har hänt i mitt liv och sånt. Fast jag fattar ju att det är för att jag behöver det.
Jag hade visst redan raderat den dära mappen. Den dära mappen som inte har något värde och inte längre finns. Någonstans. Tänk att det kan vara så enkelt att radera någonting för evigt.

Jag har så oooooooooooont i huvudet så att jag knappt kan röra mej. Det känns som den gången jag va så bakfull att jag inte ens kunde prata för att det gjorde så ont i huvudet. Jag har bara varit ledig och suttit och latat mej med freddan. Kollat när han har nördat sig framför ett spel som jag inte fattar och kollat lite på film och sånt. Och han försöker fixa över alla mina bilder till skivor åt mej men min dator är visst värdelös så jag vill ha en ny=)
Fredrik är snäll.

Och jag är så kär. Så kär så kär så KÄÄÄR.
Sådär galet omtumlande käär.

/ Barbie

Ush.

Jag måste påminna mej själv om DIN hemska olycka.
Den är så hemsk att du inte vågar känna på den.
Inte ens för en sekund.

Jag hoppas att du har hört det.

Att jag hatar dej, jag hatar dej, jag hatar dej.
Och din sönderknullade röv.

Ska.

Jag ska. Jag ska. Jag ska.

Samtidigt som jag avskyr förväntningar. Jag är alltid så rädd att jag inte ska leva upp till förväntningar. Dom är alltid skyhöga. Dom Skrämmer mej. Fast det kanske är jag själv som förväntar mej saker. Fast jag bara tror att det är alla andra.

Men jag ska. För att jag har bestämt det och för att jag vill.

Vill, vill, vill.

Nu.

Dax att bli en bättre människa.
Dax att bli modig.

Faktiskt.

/ Barbie

kanske, eller kanske inte?

Jag är så full av energi idag. Jag tror jag har laddat klart för ett tag. Fast man kan aldrig ladda för mycket! Jag älskar att städa på mitt jobb! Jag kan aldrig sluta och det blir så rent och fint och då trivs man så bra sen=) Jag har nog vänt på dygnet igen, eller något.
Jag vill få ordning på min dator nu, så att den kan återgå till sitt normala. Måste få ordning på alla bilder och låtar och saker som jag har överallt.

Snart är det för tusan Jul. Och jag måste planera vilka jag ska köpa julklappar till! Och vad jag ska köpa. Fast jag ska ju köpa det i Malmö i alla fall, tror jag.

Och jag har min gamla mobil nu igen, fast det är ta mej fan den bästa mobilen som jag har haft. Den fungerar alltid och man kan kasta den vart man vill om man blir arg och behöver det, som jag behöver när jag blir arg.

Kan någon förstå hur jävla skönt det är att kunna bli arg
när man känner att man behöver det?

Jag funderade lite på mej själv innan. Att vissa saker bara helt enkelt tar tid. Att jag är rädd för saker ibland som jag vet att jag inte borde vara så rädd för.
Till exempel när jag va liten och skulle hoppa från trean. Alla sa att det kändes skitcoolt och jag ville ju med pröva. Och jag stod där, tre meter över vattenytan och kollade ner i mer än tre timmar.

Ska jag, eller ska jag inte?

Jag ville så gärna, men samtidigt sa något i mej att jag skulle vara så mycket tryggare om jag bara gick ner därifrån och struntade i känslan som ville hoppa ner och känna hur det kändes. Jag ville med våga.
Jag visste så väl att det inte va farligt, jag visste att när jag väl hade hoppat en gång så skulle jag kunna göra det igen och igen utan att var rädd, och om jag gjorde det skulle jag kunna sluta undra sen. Det skulle ju vara en lättnad på ett sätt. Fast det skulle vara en lättnad just för stunden att bara gå ner för alla trapporna igen och spara det till nästa gång.
Och nästa gång stod jag där, lika länge igen. Funderade, funderade, funderade.
Vad va det som skrämde mej?
Jo, kittlet i magen. Det som jag hatar så mycket. Det går inte att kontrollera. Som på Liseberg. När det kittlas så i magen och karusellen aldrig stannar.
Det farliga är att släppa kontrollen. Att hoppa ner i vattnet. Tänk om jag inte skulle komma upp?

Tappa andan. Tappa kontrollen.

Det värsta och det bästa är att någon tvingar mej. Som när jag skulle hoppa från den dära nedrans trean. Jag hoppade aldrig självmant. Jag bara stod där, i timmar och tittade ner. Vissta att jag aldrig skulle göra det. För båda mina undrande sidor, båda sidorna inuti mej som ville ha den dära lättnaden bråkade så mycket. Kunde inte bestämma sig. Ville lika mycket.
Tills det kom en badvakt och ställde sig bakom mig. Han sa att han inte skulle akta sig.
Tydligen hade han stått och kollat på mej och undrat lika mycket som jag om jag någonsin skulle hoppa. Han aktade inte på sig, och honom ja jag ju livrädd för! Tänk om han skulle pötta ner mej! Då blev jag ju självklart räddare för honom än för hoppet, så jag hoppade.
Och efter det så hoppade jag igen, och igen, och igen. Och igen.
Inte ett dugg farligt va det, och där hade jag stått och funderat i timmar.
Det är samma sak med karusellerna på Liseberg. Dom skrämmer vettet ur mej. Det kittlas SÅ hemskt i magen. Det går inte att stanna själv. Man tappar kontrollen över vad man vill känna. Fast när mamma och någon kompis som jag inte kommer ihåg vilken det va tvingade upp mej i Lisebergsbanan för några somrar sedan grät jag för att jag inte hade fått fundera klart på om jag vågade. Jag hade bara stått där i någon halvtimma och funderat. Velat men inte vetat om jag skulle våga. När man väl sitter där är man så jävla fast.
Men dom tvingade i mej. Och jag åkte. Fullständigt panikslagen. Fullständigt vansinnig och arg och förtvivlad och säker på att jag skulle lämna Liseberg och aldrig mera komma tillbaka när jag väl kommit ur. Så jävla förbannad va jag.
Men när det väl stannade va jag nog först i nästa tåg igen. Gråten blev till skratt och även om vissa backar va Hemska, så hade det ändå varit mera roligt än hemskt.

Alltid är det så. Det tar flera timmar, dagar eller år för mej att våga, men när jag väl har vågat så fattar jag inte hur det kunde ta så lång tid för mej att våga. Inget har ju varit särskillt farligt egentligen.

Frugan vet inget roligare än min min när jag åker Lisebergsbanan=) Numera är jag lite rädd för den igen.
Numera går det inte tvinga mej till saker som jag funderar på om jag är rädd för, för då exploderar jag i ilska. Jag gör som jag vill. När jag vill det.

Jag måste bara komma överens med dom olika sidorna.
Den som alltid vill kasta sig ut och pröva allt, och den som är säker på att allt är farligt.

Viljan och känslan.

Och det är bäst att man låter mej bestämma själv.

Fast sen finns det ju situationer när jag bara vill, vill och vill kunna. Som när jag skulle åka snowboard och bara kastade mej ut för backarna och ramlade åt alla håll, men vägrade att ge mej, Tills jag hamnade platt på mage och trodde att jag hade brytit alla ben i kroppen.
Då gick jag gråtandes, skrikandes, ner för dalarnas längsta med snowboarden i handen och planderade hur mycket jag skulle sälja den för.
Så arg. Så fruktansvärt lite tålamod. För jag ska kunna åka som alla andra. Nu.
Och i vinter skulle det inte förvåna mej om jag tar på mej den igen och bara åker ner, ramlar och ramlar. Fast kanske, kanske har jag lyckats samla mitt tålamod?

/ Barbie

/ Barbie

Fundering

Varför är jag så tom på tankar.
Men så full av känslor.
Full av ord som bara väntar på
att få skrivas ner.

Så full av ilska som aldrig har fått
komma ut.
Så full av egoism som jag inte vill
ha.
Hur svårt kan det va?

/ Barbie

Laddar

Jag och Frugan sitter i min soffa och sover och bara är. Laddar.
Laddar inför allt vi ska klara. Det är i domhära tillfällena som vi
hittar tillbaka till våran energi. Samlar på den. Återupplivar den. Vi lyssnar på musik.

Vi bor i låtarna.
Känner trygghet till orden.
Känner ro mellan raderna.
Sjunger med i refrängerna.
Älskar melodierna.

Tv:en står och pratar med sig själv, men skulle vi stänga av den skulle det inte vara samma sak. Datorn är musiken. Viktig. Vi gör allt vi hade gjort om vi va själva. Inget speciellt.
Skrattar ibland. Gråter ibland. Sover lite.

Det bor en tung känsla i mej och jag vet så väl att den kommer skrämma mej hela natten. Spela upp sig själv som en dålig film i min hjärna. Inte låta mej vara sådära skönt trött så att man bara somnar.
Jag vill ha den dära energin som jag har ibland. När jag orkar allting i världen. Samtidigt som jag orkar le och vara glad, och verkligen vill det.

/ Barbie

Analys på högsta nivå!

Jag och frugan har suttit i min soffa i flera timmar och bara pratat om allt vi har varit med om i våra liv tillsammans. Allt dåligt vi har klarat av, alla heartbreake vi har överlevt, alla lyckliga dagar och minnen som vi vill uppleva igen.
Jag har gått igenom min panikångesttid i detalj, jag hade nästan glömt hur dåligt jag faktiskt har mått en gång i mitt liv. För att jag mår bra nu, från det. Frisk.
Sen har jag gått igenom i detalj allt som hände och sånt när Isac va otrogen typ halva vårat förhållande. Hur hemskt allt va i min värld och att jag aldrig någonsin trodde att jag skulle kunna överleva. Fast jag gjorde det. Även om jag inte kunde fatta att det faktiskt blev nya dagar.
Man gör inte så.

Man gör helt enkelt bara inte så.

Vi har gått igenom i detalj när jag ringde till mamma, min chef, nina, malin, helene och tusen andra och berättade och grät. När jag kastade telefonen i elementet och när jag grät en hel natt. Helt enkelt allt som gjorde ont. När världen va mörk och jag helt enkelt inte kunde se att mitt liv faktiskt skulle fortsätta.
Vi har pratat allt om johannas liv. Om smärtan i alla hennes heartbreake och Sorgen i hennes liv och sånt. Om alla våra kompisar runt omkring och hur dom har reagerat på alla våra sorger och smärtor.
Vi är känsliga människor. Vi gråter inte när vi egentligen behöver. Vi låser in känslor.
Allt stannar där ett tag för att komma ut lite senare. Vi samlar på smärtor och låter som bo inuti oss ett tag. Det är nog inte bra, men det går att hantera nu.
Tänk, vad vi har förändrats endå. Jag är helt annan nu än vad jag va då. Jag vet vad jag vill och hur jag vill ha det och man kan inte trycka ner mej mera.
Och Johanna har sagt Hej till livet. Välkomnat det. Kanske har vi våra största utmaningar kvar båda två, men vi kommer klara det. Det är så säkert.

Och jag vet att jag måste skriva ner allting om mitt senaste heartbreake. För jag mår ju alltid bättre av att skriva ner mina känslor. Inte för att jag är ledsen över det fortfarande, för det har faktiskt HELT gått över, jag vill bara ha det nerskrivet. Så att alla kan få läsa ibland. Förstå vilka hemska människor det finns. Som i mina brytböcker. Där allting om då står.

Och idag har jag och Freddan hälsat på hemma hos Freddans familj. Och det va SÅ mysigt=)

/ Barbie

Höst

Det regnar, det haglar, det blåser.

Jag älskar hösten.

/ Barbie

Vem är det som är Värdelös?

Allvarligt. Jag har inte vetat vad jag skulle tro, men jag har bara trott på dej. Jag brukar lita på mina kompisar. Jag är lagad och helad och omplåstrad, jag kan inte ens bli arg. Men jag blir stöörd. För att jag valde att tro på dej och jag ahr gjort det helatiden.
JAG HAR FÖR HELVETE FÖRSVARAT DINA LÖGNER.
Är det så förbannat jävla svårt att stå för vem man är, eller vad man är?
Jag trodde du va en bra människa. Eller, egentligen så vet jag att du är det. Du är bara rädd för dej själv för att du inte är vad du vill vara. Jag råkade bli ditt offer, percis som jag blev för han. Eller det, eller vad vi ska kalla offret.
Det är väl inte så jävla konstigt egentligen, att jag avskyr dom så mycket. Att dom skrämmer mej och äcklar mej.
Jag hade nästan precis börjat vänja mej. Insett att det finns olika typer av läggningar.

Alltså, jag orkar inte ens bryyyy mej.

/Barbie

Humörsvängningar i mitt liv

Tänk vilket humör jag har. Det har jag inte alltid haft, men jag funderar lite på varför. Det går inte att tvinga mej till något i världen längre. Det gick alltid innan. Alla fick alltid som dom ville. Nu får bara jag som jag vill. Som att jag bara ger igen för att jag aldrig har kunnat säga nej förut. Jag vet inte. Ibland är det skönt att bara vara så jävla förbannad och visa att man vill något. Eller inte vill något. Och ibland orkar man inte med sig själv.
Igår kom jag på en lite smågalen idé. Frugans födelsedagspresent. Den är, fantastisk.
Och dyr=) Men Frugan är ju lätt värd det så det gör inget. Jag är ju ganska bra på att lyckas ge bort dyra presenter.
Jag har jobbat skitlänge idag med. Men det har varit ganska kul. Jag blir ju lycklig i mitt hjärta när jag får städa och fixa och sånt=)
Jobbar i morron med, sen är det Lördag och då ska jag till Frugans kalas i Skara. Jag är ju rädd för att vara i skara, för där är det myycket möjligt att träffa på personer som skulle vara skadligt för min nyläkta själ att träffa. Jag skulle helt enkelt inte kunna visa någonslags styrka överhuvudtaget.
Sååååå fruktansvärt svag skulle jag bli. Fylld av 1000 kg hat. Sorg. Smärta. Ont, ont, oont.
Det spelar ingen roll hur mycket jag skulle vilja le, och bara bevisa hur bra allting faktiskt är.

Smärtan skulle slå ner mej lika hårt ändå.

/ Barbie

Terapishopping

Jag blev lite sentimental med. Det är så himla många som har skrivit och sagt till mej att mitt inlägg om heartbreak va så himla himla bra skrivet. Men jag beskrev ju bara, precis som jag har känt det. Ungefär som att världen är värdelöst och inget i kroppen fungerar överhuvudtaget.
Allra minst hjärnan.
Men jag och Frugan har iaf shoppat idag och nu är jag ju lite för fattig för mitt eget bästa, men jag har ju viktiga saker iaf=) Som mera glas, en underbar locktång, pjamasbyxor, nagelack, och2 uppsättningar BH och trosor=) Säkerligen något mera med..
Jag har ont i huvvet och känner bara för att klaga fast än att jag inte har så jävla myckte att klaga om egentligen, jag är bara klen.
Men jag vill hälsa GRATTIS till söt jossi Som faktiskt fyller 20 år idag=) Jag saknar henne så himla himla mycket!

Nu ska jag vänta några minuter till tills Freddan kommer. För jag SAKNAR honom. Och behöver honom.

/ Barbie

ARG!

Jag är arg och förbannad och sur och irriterad och allt man kan vara i den vägen.
Det är bara stökigt och jag vill städa. Städa bort allt jag ser och ersätta det med
nya saker. Bara.

/ Barbie