Många hjärtan krossades denna natten. Massor av tårar har rullat ner för blöta kinder. Men mitt hjärta va mest krossat, det är jag säker på.
ÄLSKADE HÄSTEN, DU FÅR INTE VARA DÖD!
Jag älskar ju dej, jag skulle ju hälsa på dej i hagen på påskafton. Jag saknar ju dej. Du va ju min egna ponny. Min första egna ponny. Min största lycka när jag bara va 13 år.
Jag tjatade på mamma i dagar och veckor för att vinna dej, och när vi väl hade åkt och hälsat på dej så kunde inte ens mammas och pappas hjärtan motstå att smältas.
Du är min, jag saknar dej. Jag saknar dej. Jag saknar dej så att det river och sliter inuti.
Alla barnen älskade dig med, snällaste hästen. Du gick så försiktigt när som red på dig. Du busade bara med mej, men jag älskade ju det. Jag älskade att känna din livsgläjde.
Jag hoppas verkligen att du va en lycklig ponny, även om jag inte alltid hann med dej dom sista åren av alla 7 åren som jag har fått ha dej.
Men jag kunde inte varit lyckligare över att ha haft dej.
Alla gånger som jag inte har kunnat sluta le av lycka när du galopperade ditt snabbaste över åkrarna. Alltid när du gjorde ditt bästa på alla ridlektioner, alltid när du hatade att bli dushad. Alla gånger jag har suttit och kollat på dig när du äter. Alla gånger jag har tänkt på dig när all ångest begravde mej i tårar, och jag vägrade ge mej för att jag älskade dej. Tänkte på dig. Inget fick hända med dig.
Älskade häst, du fick mej alltid att se ljuset.
Du har varit min lycka så länge. Min stora 13-års present.
Grynet.
Sötaste namnet, vackraste ponnyn, min finaste skatt, bara min.
Barnen som älskade dej, nästan som jag, stannade hemma från skolan idag, för att dom gråter så mycket. Dom har plockat blommor till dej.
Pappa höll dej i sin famn tills du inte kände smärta mer. Mamma tog ditt beslut. Tillsammans med mej.
Du är död nu, älskade ponny, men jag älskar dej, jag älskar dej, jag älskar dej och jag kommer ihåg hur du luktar, och hur du känns.
Jag älskar dej.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Oh kära kära frugan! Jag veeet att det gör så ont, så ont att varje steg värker. Vi vet ju hur det är med smärtan, men ändå gör den lika förbannat ont varenda gång. Men man överlever ju, och man måste få gråta tusen miljoner tårar. Och jag lovar dej, att din älskade ponny älskade dej minst lika mycket. Kära värld, detta är ju så hemskt! Men det va rätt, barbieponnyn har det bra nu i himmelen på dom evigt gröna ängarna. Fast du saknar henne ändå! <3<3<3
Åh, lilla Grynet. :'( Stackare, det måste kännas jättejobbigt. Jag vet hur det är. Det är fruktansvärt, men ibland är det bäst så. <3
Skicka en kommentar