Bryt och kärlek

Jag har läst i min brytbok volym 2. Så jävla mycket smärta bor det i den boken. Den börjar ganska bra. Men smärtan i slutet är brutal. Ibland funderar jag på vart allt mitt hopp kommer ifrån jämt.
En gång, förra året i November skrev jag såhära:

"Samtidigt som jag bara blir mer och mer fäst, så skriker hela min kropp:
INTE IGEN! Det känns som att bära sig själv till ett stup. Ibland känns
det som att vägen till fallet är flera mil, eller år lång. Fast ibland känns
det som att man bara behöver vindens hjälp för att falla hela vägen ner
i mörkret."

Synd bara att jag inte förstod då hur rätt jag hade. Ibland ska man lyssna på den dära känslan som man så gärna vill radera.
Alla breven som jag skrev ramlade ur boken med, hamnade i mitt knä och jag kunde bara inte låta bli att läsa. Ingen smärta kändes. Just för att jag har gått så jävla vidare. Men alla minnen sitter kvar. När jag satt där, i samma soffa som nu, och bara ville, ville, ville förändra allt. Bad av hela mej och allt jag hade att jag drömde en hemsk mardröm.

Fast nu gör ingenting någonting mera. Det spelar ingen roll vad som hände förut. Det spelar ingen roll hur ont det än gjorde och hur mycket smärta jag har gått igenom det senaste jävla året.
För någon annan tar hand om mej mycket bättre. Någon annan får mej att må bra igen. Någon annan har hjälpt mej att le sådära igen. Som jag har saknat mitt eget leende.

Som jag har saknat tryggheten och kärleken och den där svävande känslan.

/ Barbie