Jag är inte ledsen. Inte egentligen. Verkligen inte, för jag har allt jag vill ha. Men, många bor så långt borta. I skara va inget samma sak. För där bodde jag ju nästan granne med alla mina kompisar, Jag kunde springa över till dom när som helst. Bara prata. Eller kolla på TV. Vad som helst. Och det är det dära "Vad som helst" Som jag saknar. Det finns ingen sån kompis här. Jag har massvis med kompisar. Men inte med den känslan som finns hos dom i skara. Där alla bor hos alla och allas lägenheter fungerade som fritidsgårdar.
Jag vet, jag hatar skara. Men jag va någon helt annan där. Mycket mycket mindre. Där va det helt okej att vara liten. Liten och galen.
Där va jag aldrig osäker. Fanns ingen andledning, för jag visste precis allt. Hade känt alla så länge.
Jag bara klagar nu, jag veeeeet.
Men jag hatar vardag. Jag vill att det ska hända något.
Som så många gånger förut vill jag att något ska bli uppochner. Lite galet, men jag vill inte känna smärta mera. Snälla inte. Ingen mera svart smärta som sakta stryper, kväver och gör ont.
Jag kanske sover för mycket?
/ Barbie
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Du kan fortfarande vara samma som förr, Barbie! Du är ju Barbie, eller hur? Man kan vara den man vill vara och den man ÄR, bara man inte kväver sig själv. Vet hur det är, man kämpar för att passa in och man får bara panik av det. Att känna att man inte är accepterad. Men det är du. Du är accepterad var du än är, hur du än är och vad du än gör. Det gamla är bara att lämna bakom sig, det spelar ingen roll längre. Det är vad som händer imorgon som gör skillnad! Ha det bra. Kram N
Skicka en kommentar