kanske, eller kanske inte?

Jag är så full av energi idag. Jag tror jag har laddat klart för ett tag. Fast man kan aldrig ladda för mycket! Jag älskar att städa på mitt jobb! Jag kan aldrig sluta och det blir så rent och fint och då trivs man så bra sen=) Jag har nog vänt på dygnet igen, eller något.
Jag vill få ordning på min dator nu, så att den kan återgå till sitt normala. Måste få ordning på alla bilder och låtar och saker som jag har överallt.

Snart är det för tusan Jul. Och jag måste planera vilka jag ska köpa julklappar till! Och vad jag ska köpa. Fast jag ska ju köpa det i Malmö i alla fall, tror jag.

Och jag har min gamla mobil nu igen, fast det är ta mej fan den bästa mobilen som jag har haft. Den fungerar alltid och man kan kasta den vart man vill om man blir arg och behöver det, som jag behöver när jag blir arg.

Kan någon förstå hur jävla skönt det är att kunna bli arg
när man känner att man behöver det?

Jag funderade lite på mej själv innan. Att vissa saker bara helt enkelt tar tid. Att jag är rädd för saker ibland som jag vet att jag inte borde vara så rädd för.
Till exempel när jag va liten och skulle hoppa från trean. Alla sa att det kändes skitcoolt och jag ville ju med pröva. Och jag stod där, tre meter över vattenytan och kollade ner i mer än tre timmar.

Ska jag, eller ska jag inte?

Jag ville så gärna, men samtidigt sa något i mej att jag skulle vara så mycket tryggare om jag bara gick ner därifrån och struntade i känslan som ville hoppa ner och känna hur det kändes. Jag ville med våga.
Jag visste så väl att det inte va farligt, jag visste att när jag väl hade hoppat en gång så skulle jag kunna göra det igen och igen utan att var rädd, och om jag gjorde det skulle jag kunna sluta undra sen. Det skulle ju vara en lättnad på ett sätt. Fast det skulle vara en lättnad just för stunden att bara gå ner för alla trapporna igen och spara det till nästa gång.
Och nästa gång stod jag där, lika länge igen. Funderade, funderade, funderade.
Vad va det som skrämde mej?
Jo, kittlet i magen. Det som jag hatar så mycket. Det går inte att kontrollera. Som på Liseberg. När det kittlas så i magen och karusellen aldrig stannar.
Det farliga är att släppa kontrollen. Att hoppa ner i vattnet. Tänk om jag inte skulle komma upp?

Tappa andan. Tappa kontrollen.

Det värsta och det bästa är att någon tvingar mej. Som när jag skulle hoppa från den dära nedrans trean. Jag hoppade aldrig självmant. Jag bara stod där, i timmar och tittade ner. Vissta att jag aldrig skulle göra det. För båda mina undrande sidor, båda sidorna inuti mej som ville ha den dära lättnaden bråkade så mycket. Kunde inte bestämma sig. Ville lika mycket.
Tills det kom en badvakt och ställde sig bakom mig. Han sa att han inte skulle akta sig.
Tydligen hade han stått och kollat på mej och undrat lika mycket som jag om jag någonsin skulle hoppa. Han aktade inte på sig, och honom ja jag ju livrädd för! Tänk om han skulle pötta ner mej! Då blev jag ju självklart räddare för honom än för hoppet, så jag hoppade.
Och efter det så hoppade jag igen, och igen, och igen. Och igen.
Inte ett dugg farligt va det, och där hade jag stått och funderat i timmar.
Det är samma sak med karusellerna på Liseberg. Dom skrämmer vettet ur mej. Det kittlas SÅ hemskt i magen. Det går inte att stanna själv. Man tappar kontrollen över vad man vill känna. Fast när mamma och någon kompis som jag inte kommer ihåg vilken det va tvingade upp mej i Lisebergsbanan för några somrar sedan grät jag för att jag inte hade fått fundera klart på om jag vågade. Jag hade bara stått där i någon halvtimma och funderat. Velat men inte vetat om jag skulle våga. När man väl sitter där är man så jävla fast.
Men dom tvingade i mej. Och jag åkte. Fullständigt panikslagen. Fullständigt vansinnig och arg och förtvivlad och säker på att jag skulle lämna Liseberg och aldrig mera komma tillbaka när jag väl kommit ur. Så jävla förbannad va jag.
Men när det väl stannade va jag nog först i nästa tåg igen. Gråten blev till skratt och även om vissa backar va Hemska, så hade det ändå varit mera roligt än hemskt.

Alltid är det så. Det tar flera timmar, dagar eller år för mej att våga, men när jag väl har vågat så fattar jag inte hur det kunde ta så lång tid för mej att våga. Inget har ju varit särskillt farligt egentligen.

Frugan vet inget roligare än min min när jag åker Lisebergsbanan=) Numera är jag lite rädd för den igen.
Numera går det inte tvinga mej till saker som jag funderar på om jag är rädd för, för då exploderar jag i ilska. Jag gör som jag vill. När jag vill det.

Jag måste bara komma överens med dom olika sidorna.
Den som alltid vill kasta sig ut och pröva allt, och den som är säker på att allt är farligt.

Viljan och känslan.

Och det är bäst att man låter mej bestämma själv.

Fast sen finns det ju situationer när jag bara vill, vill och vill kunna. Som när jag skulle åka snowboard och bara kastade mej ut för backarna och ramlade åt alla håll, men vägrade att ge mej, Tills jag hamnade platt på mage och trodde att jag hade brytit alla ben i kroppen.
Då gick jag gråtandes, skrikandes, ner för dalarnas längsta med snowboarden i handen och planderade hur mycket jag skulle sälja den för.
Så arg. Så fruktansvärt lite tålamod. För jag ska kunna åka som alla andra. Nu.
Och i vinter skulle det inte förvåna mej om jag tar på mej den igen och bara åker ner, ramlar och ramlar. Fast kanske, kanske har jag lyckats samla mitt tålamod?

/ Barbie

/ Barbie