ushdag.

Jag hatar dagar som börjar förhållandevis bra, men bara blir sämre, sämre och sämre.
Att orka med en besvikelse om dagen är okej. Men när alla bara kommer samtidigt så är det faktiskt inte okej. Samtidigt som ingen förstår, eller ens anstränger sig för att förstå.
Alla bara frågar, frågar och frågar saker. Men jag ORKAR INTE frågor. Jag fattar inte vad jag tänker, och jag vet inte om jag andas som jag ska.
Allt bara fladdrar förbi, snabbt, och jag är rädd för allt som gör ont inuti mej. Jag hatar min oro, jag hatar sjukdomar, jag hatar rädslan för svart smärta.
Jag vill bara stänga av lite, för jag orkar inte med besvikelse. Jag gör helt enkelt bara verkligen inte det. Allt kan väl bara gå lite som jag vill, som mina förhoppningar förväntar sig!

Min värld är så glad och lycklig och rosa och mjuk och vacker och fin. Övernaturligt fantastisk.

Varför är det inte så i verkligheten? Fast det är ju det ibland. Det är bra. Då mår hela jag bra, från topp till tå.
Fast jag mår bra nu med, jag har bara fått alldeles för mycket emot mej idag.
Jag är nerslagen på marken.

/ Barbie