katastroftänkande

Oro är väl egentligen vad jag känner av anledningar som jag nog inte vet om. Varför har alla så olika uppfattningar om vad man borde göra nu? Jag vet vad jag vill göra nu. Men varför tror alla att dom har svaren på vad som är rätt och vad som är fel?
Det finns inga rätt eller fel i vad jag vill göra. Inte just nu. Dom visar sig senare och då kommer jag klara av att hantera det i vilket fall. Det är jag inte orolig för.
Jag är orolig för katastrofer. Som om min mamma skulle dö. Eller pappa. Eller någon annan i min familj, eller Fredrik, eller någon av mina vänner.
Vad händer då?
Jag vill vara ledig mer. Jag vet att jag kommer klara av mitt jobb precis som vanligt fortsättningsvis med. Förmågan att tränga bort "att inte orka" är det definitivt inget fel på. Alla måste jobba. Jag är tydligen vuxen. Man måste klara sig själv då.
Det tar tydligen tid innan man hittar något som man vill engagera sig för. Något som man vill jobba för och bli bättre på..
Jag orkar inte leta efter det, för jag vet att det kommer. Om jag så ska vänta tills jag nästan är pensionär. Jag vill inte. Snälla omvärlden, jag försöker låta interesserad om alla dessa jobbval, men jag vill inte än! Jag vill vara ledig. Och jag låter som någon slags töntig 14 årig liten pluggtrött idiot, men jag vill helst ha tid till saker jag tycker om.

Idag fick jag höra av en person som verkligen bryr sig om mig att det normalaste är lixom att tro att man är odödlig tills man är 30, och det är då man börjar hitta sitt riktiga jobb, leta efter människor man kan gifta sig med och skaffa barn och sånt.
Han menade lixom att jag ska leva nu, vara lite galen, testa saker.
Men jag hittar inget intresse i att leva så. Självklart vill jag inte leva som värsta pensionären heller, men jag vill inte upptäcka världen ensam.
Jag vill inte testa. Jag behöver inte hitta mej själv för jag vet vart jag har mej.
Jag är bara 20 år, och då har man inte hittat sig själv, det vet jag väl. Det har jag med fått inbankat i mitt huvud flera gånger i mitt liv, men bara för det måste inte det betyda att jag inte känner hur jag vill att min framtida tillvaro ska se ut.

Jag mår bra, jag har bara mycket tankar i mej. Och att många har så olika uppfattningar om vad man BORDE göra när man är 20 retar mig.
Man borde göra som man känner är bra.

Jag är bara 20 år och väldigt, väldigt orolig för katastrofer.