Heartbreakers.

Idag tänker jag på alla som har ett rejält heartbreake. Sådär som när man inte kan äta, eller sova, eller ens fungera. När man bara gråter och inte ens det känns bra. När man gör försök att stå, gå och tänka på annat. Men det inte går. När man bara tror att man aldrig mer ska kunne le på riktigt och känna att man vill le. Skratta.
Alla tankar verkar ha fastnat i en enda smärta. Och man hatar den, även fast man inte kan lämna den. Man hoppas, fastän man vet att man inte borde. Man vill krama om detdära hoppet, blunda det hårdaste man kan och försöka ana en känsla av att det kommer kunna bli bra igen. Man kastas mellan hopp och förtvivlan, man vet precis vad man vill, och skulle kunna göra precis vad som helst för att få det. Men man blir behandlad som skit. Känner sig ensammast i universum. Det spelar ingen roll hur många som står och säger att dom förstår och försöker ge ett leende. Det syns inte ens när folk försöker lysa upp ens dag. Vad är ljus?
Man vill ha natt dygnet runt, för på natten har man tid att tänka. Vad är sömn?
Man mår illa dygnet runt, bryr sig inte om att äta, alls. Vad är mat?
Man har ONT i hjärtat, det svider i hela bröstet, det går nästan inte att andas. Vad är luft?
Man vet bara en enda sak. Man bara gråter. Och Gråter och det är det enda man vill.
Det går inte att se eller förstå hur mycket starkare man blir när man har tagit sig igenom allting. Den dagen finns inte, hur långt man än tänker. Jorden har slutat snurra. Luften har inget syre.

Man ser helt enkelt inte den dagen, förräns man plötsligt är där. När man plötsligt ler, och känner att man ville le. När man plötsligt inser att gråta inte längre är vardag.

Helt enkelt till alla med brustet hjärta; Det starkaste man kan göra är att le, när man inte vill, gråta så att alla ser, kasta saker man en gång älskade, klippa i kläder man kände trygghet till, och radera, radera, radera.
Jag vill inte säga att jag förstår, egentligen, för man förstår nog bara sig själv.

Jag vill bara Krama er.

/ Barbie