Ledsen.

Jag bara gråter.

För jag är rädd. Så jävla jävla rädd för mina nya verklighet som jag har skapat för mej själv.

Många skrämmer mej för att dom inte vet någonting om hur man handskas med mej. För att jag inte vill berätta det heller. Jag vill att Frugan ska vara här, för hon gör mej säker på mej själv. Hon fattar och bryr sig. Hon skiter i om jag är svag ibland, eller gör fel saker.

Ibland vill jag bara att det ska vara förra sommaren, när vi bodde tillsammans, sov i soffan tillsammans, lagade mat tillsammans, festade tillsammans, skrattade tillsammans, sa Godmorron till varandra varjedag. Gick och storhandlade med kundvagn på munken.

Alla gånger Frugan varit min lifeguard. " Don´t touch her, Don´t touch her, I'm her lifeguard, I´m her lifeguard" Så säger Frugan på varje "riskparty". Vilket innebär att man festar och dricker alkoholhaltiga drycker fast än att man vet att man kan få värsta brytet. Då är vi varandras lifeguard. Jag behöver en lifeguard nu. Som går med mej vart jag än går och säger till alla att jag är ömtålig. Rör ej.

Jag behöver någon som sitter och berättar för mej, i mitt skräckslagna tillstånd att jag kommer klara allt jag gör. Att jag är starkast egentligen. Jag vill ha Frugan med mej överallt.

Jag behöver krypa upp i någons famn och bara sitta där och vara ledsen. Få vara ledsen och liten. Få vara svag och tröstas. Bara få hållas. Bara få vara.

Jag gråter för att jag vet att jag är besegrad av rädslan jag inte velat visa. För att jag har försökt vara något jag inte är, och för att jag har försökt vara stark varjedag i min nya stad.

Men det kanske med är bra. Jag kanske vågar.

Men jag behöver Frugan för att veta allting. Hon är svaret på mina frågor, när jag är förvirrad och svag.

Men det är Fredag snart. Snart är det Fredag, Barbie, Det är bara egentligen en dag kvar till Fredag, Jennie, du orkar vänta tills Fredag. Fredag, Fredag, Fredag.

/ Barbie