Mentalt förkrossad.

Idag har vi haft halkkörning, eller vad det heter. Jag va inte direkt nervös, bara rädd. Det va helt enkelt obekvämt att ha det framför sig. Jag visste ju redan innan att jag skulle känna mej mentalt förkrossad inuti efteråt. Jag visste att jag skulle börja fundera över hur hemskt allting är och sådana saker som jag alltid gör när jag har varit med om hemska upplevelser. Jag känner den psykiska delen av mej själv väldigt bra vid det här laget..
Jag blev den som fick börja med alla övningar och bara det va hemskt för mej, för jag är sådan att jag alltid vill göra allting sist och kolla när alla andra gör och veta vad som händer innan jag utsätter mej själv för det. Skjuta på det helt enkelt. Veta om jag verkligen borde göra det här..
Det låter som att jag har varit på något ställe där det är riktigt stor risk att inte överleva, så var det inte riktigt kanske, men precis så kändes det. Min mentala styrka är det ingen fel på, jag skulle kunna få (nästan) vem som helst att tro att jag är stark som världens starkaste man inuti. Det finns väl ungefär två stycken som inte skulle gå på det.

I vilket fall så va det bara min bil som snurrade. Runt, Runt, Runt och jag visste att det inte va farligt. Så jag gjorde ingenting och jag överlevde ju. Min lärare Olle sa att det va bra att man fick testa på att snurra lite och anledningen till att min bil bara snurrade va ju att det va något med den som gjorde att den snurrade enklare, men sen fick vi byta bil och då snurrade dom andra lite med..
Det som va så hemsk va att jag vet att skulle det bli så i verkligheten så skulle jag bara ge upp och skita i att försöka komma ur situationen. Jag ger alltid upp alldeles för lätt, men det splittras bara inuti. Det är så hemskt och jobbigt i mej när jag ger upp.
Resultat= jag kommer alltid köra i 30.

Efter det fick vi byta bilar och bana igen.Vi skulle bromsa och sånt och det va ju inte lika hemskt, så det överlevde jag väl utan vidare psykiska men.

När vi va klara med den banan fick vi gå in och se en krockfilm och sånt som jag inte klarar av att se, och jag blir så ARG när jag måste se på sånt. FÖR JAG VET! Jag vet så jävla väl att man dör när man krockar.
Jag vet att man går från att vara en livs levande människa till att bli en liten obetydlig mosad, sönder kropp, utan minsta livsgnista.
Jag vet att det inte finns något efter det och jag vet att jag är lite väl tragisk. Men det är hemskt och mörkt och svart i mej när jag tänker på det.


Jag är orolig för allt, men ibland tänker jag att det kanske, kanske kan vara räddningen till mitt liv, eller någons nära liv.