Ensamhet.

Man kan ta på min ensamhet. Se den på långt håll. Som en mörkgrå färg om hela mej.
Den är helt enkelt tillbaka och jag tänker acceptera den. Även om den är negativ, så kan man se den som något positivt. Den betyder att jag saknar någon väldigt mycket, och att jag uppskattar någon annans närhet väldigt väldigt mycket. I detta fallet Fredrik..<3
Har jag väl vant mej vid att någon är där, nästan jämt, så blir jag väldigt bortskämt med det, tror jag. Då har jag så svårt att acceptera att vara själv. Då blir jag lite trotsig mot mej själv, för jag vill ingenting. Inte kolla på tv, inte laga mat, och städa inte dusha, och handla. Absolut inget blir kul, inbillar jag mej, just för att få som jag vill. Och ibland när jag kommer på mej själv med att tycka synd om mej själv för att jag måste vara själv, så vill jag bara slå mej själv, skrika på mej själv att jag är en TÖNT, och dum som blir så himla ledsen och lipig.

Men jag kom ju precis på att jag kanske borde uppskatta min ångest över att vara själv, för den påminner mej ju om att jag verkligen älskar Fredrik och hans varma, mysiga fantastiska närhet<3.

Som Sandra sa: Jag skiter i att folk kallar mej toffel, för att jag vill vara med David varjedag bevisar ju bara att jag älskar honom.

/ Barbie