Fläckar som aldrig försvinner

Jag viker ihop alla mina lakan och örngott sådära fint som bara jag kan. Som bara jag vill ha dom. Är det bara jag som blir lycklig i hela min kropp när dom ligger sådära rakt och fint?
Det är ta mej fan mascarafläckar på alla örngott jag har. För att jag har gråtit mej till sömns så många gånger. Fläckarna kommer aldrig försvinna. Dom kommer sitta där och påminna mej om mina olyckliga dagar. Det gör mej inte så mycket längre, för det påminner mej om hur lycklig jag faktiskt är just nu. Alla kvällar jag har gråtit tills sömnen sakta tar över är bara minnen.
Tänk att det i princip bara är pojkvänner som har orsakat dom fläckarna, som aldrig går bort.
Nu, när jag sitter här, frisk och hel igen, när andra har plåstrat om mej, lovat mej att det ska bli bra igen, så kan jag inte förstå att det kan vara så hemskt.

Men just när man ligger där och gråter och skakar och inte har någon i världen att luta sig mot så kan det lika gärna ta slut. Då finns det inget viktigare än den dära tryggheten, som
precis har packat sina saker och lämnat dej förevigt.

Jag städar som tusan i lägenheten. Den börjar likna mej. Bara mej. Bara min personlighet och mina saker som jag älskar. Bara mina saker.
Den förklarar för folk som inte känner mej att här bor Barbie. Bara Barbie. Och Barbie mår bra.
Det är inte klart än, allting, jag ska förstora foton på mej och Carl, Mej och frugan, Mej och nina. Mej och Grynet. Mej och min familj.
Men jag har lovat att komma tidigare till jobbet idag för dom hade visst lite kris, och innan dess ska jag hämta resten av tvätten, dusha, städa klart och äta. Så, nu ska jag skynda vidare=)
Hastalavista!

/ Barbie