Hej bloggen.

Min mormor säger att jag säger "typ" jämt.
Det är nog sant för jag tänkte precis skriva typ.
Ibland undrar jag om inte tanter kan bli kära på nytt när deras män
lixom inte är så attraherande längre? Eller tvärtom.
Nej, alltså nu tänkte jag för kort igen. Då har man ju varit kära typ hela livet, så varför skulle man sluta med det?
En gång i tiden sa jag alltid att jag trodde att jag skulle bli en sån som skiljer mej minst en gång.
Men det är jag helt säker på att jag inte kommer längre! Jag klara ju inte ens av att göra slut på förhållanden utan att gråta ihjäl mej. Det är viktigt för mej. Kärlek behövs i mitt liv och när det tar slut så Svider det. Så in i helvete. Alltså, tänk då vad hemsk det måste vara att ha varit gift med någon och sen skilja sig! Tänk så mycket minnen man måste ha tillsammans! Och kanske bäbisar! Jag skulle aldrig, aldrig klara av det.
Förut tänkte jag mej lixom ett bröllop vid havet och ett i skara domkyrka.

Tänk vad det förändras. Nu vill jag för det första aldrig mera se skara domkyrka, och bara gifta mej en gång. Och den gången ska vara på riktigt. Jag ska kunna gå där och vara trygg och se tillbaka på min livslånga kärlek när jag är 77 precis som min älskade mormor. Visst, morfar kanskse inte är så fager längre, men dom älskar varandra. Dom kommer vara tillsammans tills döden skiljer dom åt.
Det är det jag letar efter. Det är det jag är ute efter.
Evig trygghet, livslång kärlek, eller vad man nu vill kalla det.

För jag tänker inte ta ett heartbreake till. Nu är det ju så att jag knappt blivit dumpad i mitt liv. Men det är fan lika hårt att dumpa. Det är det.
Åter till mormor. Hon är en förebild för mej. Hon jobbar på Café med sin syter. Alla älskar dom för dom är så söta. Dom är så snälla och rara och får alla sina pensionärskompisar på bra humör. Och mixmegapol folket pratar om dom på radion=)

Mannen i mitt liv, vem är du? Vad gör du nu? Hur ser du ut? Saknar du mej?